Att arbeta med runor

Runorna är gamla germanska tecken där de äldsta fynden är daterade till det första århundradet efter Kristi födelse. Modern forskning erkänner främst runorna som skrivtecken, men allt fler börjar upptäcka, och arbeta med, runorna som ett magiskt system. Att runorna har använts på ett sådant sätt finns det dock enbart belägg för i medeltida källor. I och med att forntidens traditioner framförallt var muntlig, kan vi inte heller hoppas på att hitta mer information om hur man arbetade med runorna. Mycket av det magiska arbetet måste därför ske genom intuition och eget utforskande.

Det finns inga historiska källor till runornas uppkomst, men forskarna gissar på att handelsresande från Norden blev inspirerade av romarnas skriftsystem. I våra egna källor talar man enbart om en mytisk uppkomst. Två runristningar från Västergötland, den äldsta från omkring 600 f. Kr, berättar att runorna ”stammar från rådande makter”. Ristningarna är inte mer konkreta än så, men från en text ur Den höges sång i Eddan, kan man gissa att runorna ansågs vara en gåva från gudarna och framförallt Oden:

Jag vet, att jag hängde i det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.

Man bröd mig ej bar eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån.

Dessa rader har tolkats som en process på ett mytiskt plan, men även som en mer konkret invigningsritual. Att vara utan mat och vatten i flera dagar påminner om de initieringsriter som förekommer i flera olika kulturer, bland annat den av många kända utesittningen, eller vision quset, som har praktiserats i många ursprungskulturer. Att arbeta med – och verkligen förstå – runorna är alltså inget lättvindigt arbete, utan en djupare initiatorisk resa.

Även ordet runa har oklart ursprung, men den vanligaste översättningen är ”hemlighet” eller ”hemlig visdom”. När ordet lånades in till finskan fick det betydelsen sång, och ordet raunen i tyska hade betydelsen ”viska”. Samernas trumma kallades i äldre nordiskt språk, och fortfarande på norska, för runebomme. Andra betydelser av ordet är norskans ”trolla” eller ”spå”, samt ”locka” på svenska. Oavsett tolkning, så kan man konstatera att namnet runa inte är kopplat till ett ord för skrivtecken.

Runraden har utvecklats och använts under århundranden, så vill du arbeta med runorna, bör du skaffa dig en grundläggande förståelse för de varianter som finns. Först och främst behöver du fundera över vilken runrad du ska arbeta med; den äldre, den yngre eller den medeltida. De flesta arbetar magiskt med den äldre runraden, men det finns inga regler för vad man bör eller inte bör välja. För att få en grundläggande förståelse för de olika runsystem kan du läsa på till exempel Wikipedia eller Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet har även en allmän runskola, visserligen för skolelever, men som fungerar lika bra för vilken nybörjare som helst.

Väljer man att arbeta med den äldre runraden, vilket jag har gjort, så är nästa steg att fundera över om man vill arbeta med Futharken eller Utharken. Futharken (som är namngiven av att den börjar med Fäh, ur, thurs, ass och ken) är den vanligaste ordningen på runorna enligt gamla fynd av runskrifter. Utharken (som börjar med ur, thurs, ass, reid, ken) är ett talmystiskt system från 1920, uttolkat av en man som heter Sigurd Agrell. Agrell har ingen vedertagen vetenskaplig bäring för sitt system, men är ganska vanlig i magiskt arbete med runorna i Sverige (du kan läsa en kort sammanfattning om Agrell här: http://www.multiart.nu/grimner/svenska/texter/uthark.html).

Ett bra sätt att komma i kontakt med runorna är att göra sitt eget runset. För att komma igång direkt med arbetet kan du dock i början använda ett köpt runset (eller göra ett enkelt runset genom att skriva med vattenfast penna på släta stenar) samtidigt som du gör ditt eget. Runorna kan med fördel göras av material från fruktgivande träd (enligt tolkningar av Tacitus bok Germania från omkring 100 e. Kr). Många gör runda brickor från grenar, medan andra hellre gör stavar från kvistar. Använd din kreativitet! Det egna genomarbetade runsetet är en del av processen av att lära, förstå och komma nära runorna. Givetvis kan du även använda stenar, lera, kartong eller något annat. Jag har hört om en person som sågade brickor ur en gardinstång i trä, vilket är lite finurligt. Tänk dock på att inte göra processen för enkel, då tillverkningen är en del av initieringen.

Tolkningen av runorna utgår framförallt från betydelsen av deras namn, men då vi inte ens kan vara säkra på vad alla runor hette, förekommer det flera olika namnvarianter baserade på framförallt rundikter och nedskrifter med fornnorskt, isländskt, anglosaxiskt och tyskt ursprung. Av den anledningen är det bäst att arbeta med runorna med enkla nyckelord och utifrån dem lära känna runorna genom att meditera, göra shamanska resor samt intonera dem.
Följande är den vanligaste tolkningen av den äldre runradens språkliga innebörd (notera att även det exakta uttalet är osäkert, och det finns fler varianter på namn än de som anges här):

Fäh/fehu: Fä, gods, lösöre, rikedom
Ur/urur: Yr, ur, dagg, duggregn eller uroxe
Thurs/thurisar: Turs, jätte, troll
Ass/ansur: Asagud
Reid/raidu: Vagn, ritt, resa
Ken/kainu: Böld och sår, men även eld
Gifu/gebo: Gåva
Wynja/wunju: Glädje, lycka
Hagal/hagalar: Hagel
Naud/naudir: Nöd, träldom, nödvändighet, tvång
Iss/isar: Is
Jara: Äring, god årsväxt, år
Eoh/iwar: Idegran
Pertra/perthu: Okänd betydelse. Brukar kopplas till ordet klippa, mer sällan till päron eller päronträd
Algiz/algir: Älg
Sol/sowilu: Sol
Tyr/tiwar: Gud, Tyr (asaguden)
Bjarka/berkana: Björk, björkkvist
Eh: häst
Madr/mannar: Människa, man
Lagu/lagur: Vatten, lök, fruktbarhet
Ing/ingwar: Ing (mytisk stamfader/gud. Eventuellt ett binamn för Frej)
Dagaz/dagar: Dagning
Odal/othala: Odal, arvejord, fast egendom

De direkta översättningarna av namnen kan kanske vara något knapphändiga när man vill börja arbeta med runorna, och för att få en lite fylligare beskrivning rekommenderar jag boken Runmagi och Shamanism av Jörgen I Eriksson, där tolkningarna utgår från den äldre runraden och från utharken. Vem som har är en bra tolkning med utgångspunkt i futharken kan jag tyvärr inte svara på, men många av tolkningarna går att använda för båda oavsett vilket system man väljer att arbeta med, då det framförallt är runorna ur och fäh som skiftar betydelse. Då man företrädesvis bör få kunskap om runorna genom eget meditativt arbete, så varierar givetvis tolkningarna något. Detta då olika personer har olika bakgrund och erfarenheter, vilket innebär att vi använder olika ord för att beskriva samma sak, precis som att det enda sättet att tyda drömmar är att utgå från oss själva och våra egna känslor kring de bilder vi drömmer om.

En bra inledning till ditt arbete med runorna är att meditera över varje runa, gärna med runan i din hand. Detta är ett tidskrävande arbete, men för att lära känna runorna på djupet finns det inga direkta genvägar. Jag har själv upplevt att det är bättre att dra runorna intuitivt, snarare än att arbeta med dem i ordningsföljd. En del i arbetet med runorna är att möta deras energi och den energin, om du arbetar med dem i ordningsföljd, kan stå i konflikt med de energier som verkar i ditt liv för tillfället. Dra istället runan med intentionen att den runans energi ska hjälpa eller stärka dig där du är i livet just nu.

Vill du verkligen fördjupa dig i ditt arbete med runorna så föreslår jag att du dessutom arbetar med månadsrunor, det vill säga att du drar en runa varje månad som du sedan bär med dig och arbetar med under en månads tid. Detta är tålamodskrävande, som med all djupare magisk kunskap, dels på grund av att hela runraden tar två år att arbeta sig igenom, och dels då det kan hända att du drar samma runa flera månader i rad, ofta som ett budskap att du ännu inte är färdig med dess betydelse eller energi.

Andra varianter på månadsruna är att dra en runa i veckan eller en varje dag. Oavsett hur du väljer att arbeta, så är det självklart så att ju mer du arbetar med en runa, desto bättre lär du dig att förstå den. Jag vill därför rekommendera att du arbetar med månadsrunor för den djupare betydelsen och när du har kommit längre i arbetet och har en grundläggande förståelse för dem kan du börja dra en runa varje dag. Anledningen till att jag föredrar månadsrunor är för att det åtminstone är den tiden du behöver för att börja förstå en runas djup.

Ett annat bra sätt för att lära känna runorna är att intonera runans namn, det ger dig en djupare kontakt inte bara med runans betydelse utan även med dess energi. Man kan även intonera hela runraden i ett sammanhängande flöde, för att dra in energin från runradens kosmologi.

När man har börjat lära känna runorna, i alla fall grundläggande, kan man börja använda dem för spådom. Den enklaste metoden är att ställa din fråga och dra en runa som svar. En mer avancerad variant är att dra tre runor för nornorna Urd (dåtid), Verdandi (nutid) och Skuld (framtid). Du kan också lägga upp hela årshjulsdragningar – ta gärna inspiration från hur man arbetar med spådom med tarotkort.

Det finns källor som talar om att man förr i tiden ”kastade runor”. De källor som beskriver detta är ganska kortfattade, så det är svårt att åteskapa metoden, även om flera personer har gjort ett försök, bland annat Lars Magnar Enoksen i boken Runor - mästarens handbok.

Det finns många olika sätt att arbeta magiskt med runorna. Du kan bland annat intonera dem och använda deras energi i ritualer, alternativt arbeta med bindrunor och rungalder. Inför den typen av arbete är det dock mycket viktigt att du känner till runans energi och betydelse, då runraden är ett kraftfullt magiskt system, som kan ställa till problem om du inte vet vad du gör. Om det talas det om i Den Höges sång:

Vet du, hur du rista skall?
Vet du, hur du reda skall?

Vet du, hur du färga skall?
Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall?
Vet du, hur du blota skall?
Vet du, hur du sända skall?
Vet du, hur du slopa skall?

Ett ännu tydligare exempel finner vi i Egil Skalagrimssons saga, troligen nedskriven på 1200-talet, som handlar om Egils liv och leverne. Egil har stannat över natten i ett hus och finner där en sjuk kvinna. Hon har varit sjuk länge och en bondson sägs ha ristat runor för att göra henne friskare, men hade istället gjort det värre. Egil granskade sängen kvinnan legat i och fann ett valben med ristade runor. Han läste dem, skar bort runorna och slängde dem på elden. Därefter diktade han:

Ingen ska rista runor
som inte kan konsten.
Många förvillas
av runornas mörker.
Jag såg tio lönnrunor
ristade på benet.
De har länge vållat
kvinnan svåra plågor.

Egil ristade nya runor och kvinnan blev frisk. Det framkom senare att grannsonen hade ristat kärleksrunor för att få kvinnan att gifta sig med honom, men utan kunskap hade han istället gjort henne sjuk. Som jag tolkar berättelsen måste du möta runorna med kunskap, ödmjukhet och respekt, ty att arbeta med dem innebär att du arbetar med kraftfull magi.

Källor:
Runristningar, Fabel klassiker
Runor - historia, tolkning, tydning, Lars Magnar Enoksen
http://runeberg.org/eddan/se-02.html
http://litteraturbanken.se/#!/presentationer/specialomraden/RunornasLitteratur.html
...samt egen kunskap